Medvind

Medvind

Om Medvinds blogg

Vi har flyttat bloggen hit. Följ gärna med!

Här samlar vi erfarenheter, tankar, idéer, sådant vi läst och är nyfikna på. Allt om graviditeter, barnafödande, förlossning, barn och allt som rör det.

Medvind Enköpings motto är "Inspiration och motivation för blivande och nyblivna föräldrar". Det hoppas vi kunna bjuda på här!

Mysigt att ha minnen

FöräldraskapPosted by Sandra Mon, November 21, 2011 22:52:16

Förra veckan fyllde min son 17 år. Min lilla, lilla pojke. När jag själv var yngre så blev jag så irriterad på vuxna som sa "Vad stor du blivit!", men nu är jag där själv. Jag säger kanske inte så till mina egna barn, men till andras. Senast idag, faktiskt. När jag hör mig själv säga så vill jag bara bita mig i läppen och hålla truten, jag minns ju hur fånig jag kände mig! Men jag kan inte hjälpa det, jag blir så fashinerad av att tiden går :)

Min sons födelsedag fick honom (och mig också för den delen) att tänka på hur det var när han föddes. Han vet att hans mamma är förvirrad och tankspridd och han har därför inte speciellt höga tankar om min förmåga att komma ihåg saker, så vid middagsbordet en dag sa han med en suck: "Vad synd att det inte finns något sparat från min uppväxt".

Ujujuj, vad fel han hade! Hans kära mor har faktiskt haft bättre koll än han trott. Jag har dokumenterat massor! Alldeles uppspelt nästan småsprang jag den lilla biten in till bokhyllan och drog fram boken "Mitt första år" och mappen med andra dokument. Dottern blev så klart också nyfiken så jag tog med hennes också. Sedan satt vi länge vid köksbordet och barnen läste intensivt.

I de där böckerna har vi föräldrar (eller faktiskt mest jag, vet inte varför det inte finns mer skrivet av papporna..?) skrivit ner vikt, längd, första besökarna på bb, första julen, första födelsedagen, första kompisarna, första tanden osv. Jag hade faktiskt till och med skrivit ner de första orden och roliga meningar de sa som barn.

För mig blev stunden vid matbordet "a trip down memory lane", jag blev ju ljuvligt påmind om allt de läste för mig. För barnens del blev nog bland annat en stund när de verkligen märkte hur viktiga de är för mig. Jag har ju lagt märkte till minsta lilla steg i deras uppväxt :)

  • Comments(1)//blogg.medvindenkoping.se/#post9

Musik ska byggas utav glädje

FöräldraskapPosted by Sandra Mon, October 31, 2011 14:01:17

Jag har tänkt en hel del på Evas sista inlägg. Hur skapar vi en vardag med positiva inslag? Hur gör jag?

Hemma hos oss är musiken ofta i fokus. Mina barn, mannen i mitt liv och jag själv sjunger ofta, jag och mannen i organiserad form (i kör), sonen sjunger i band, dottern spelar fiol på Kulturskolan, vi har ukulele, flöjt, gitarrer, piano, dragspel och munspel hemma. Det händer att vi alla fyra går omkring och sjunger på fyra olika sånger. Vi sjunger också ihop, ofta hemma i köket med sonen på gitarr.

När jag var liten så var jag väldigt noga med att det skulle bli rätt. Mamma satt på min sängkant och sjöng barnvisor, jag höll mig vaken för att kolla att hon inte sjöng fel. Mamma slutade med att sjunga text och nynnade bara, då kunde jag slappna av och somna. Detta med att det måste vara rätt text är fortfarande viktigt. Tänk er då in i vilken situation jag nu hamnat i med en man och en dotter som sjunger lite som de vill. Lite hittepå, liksom. Och som dessutom inte är bekymrade över detta!! Jag rättar dem lite snällt, de sjunger glatt vidare med sin egen text. Meh!!

Nu låter det kanske som att jag är värsta kontrollfreaken hemma, det stämmer nog inte riktigt. Jag kan släppa det. Jag kan till och med roas av det.

Det är ju också väldigt gulligt. Dottern satt härom morgonen och sjöng en sång vid bordet. Jag höll på och fixa frukost och lyssnade med ett halvt öra. Så här sjöng hon Sonja Aldéns vackra sång "För att du finns":

"För att du finns, för att du kan, du driver vågorna från land, du visar njurarna för världen". Sista raden ska vara "Du river murarna mot världen". Dotterns text skapar ju en hel den tankeverksamhet. Hur ser detta ut, när man visar sina njurar? Jag tror jag ska anamma hennes text i framtiden.

Musiken är viktig för mig och min brokiga familj. Den är ett sätt att förena. Den är också ett sätt att slappna av, hitta lugn och ro. Och verkligen en källa till glädje. Vi har inte alls samma musiksmak, men kärleken till musiken är väldigt mycket samma för oss alla.

  • Comments(3)//blogg.medvindenkoping.se/#post5

Connecting people :)

SpädbarnPosted by Sandra Thu, October 20, 2011 23:06:31
Jag var alldeles nybliven 17-årig mamma och alldeles full av förälskelse till min lilla bebis. Första timmarna var det så mycket som hände, men sen var det liksom dags att komma igång på riktigt med föräldraskapet; att ge mitt barn mat. Det var dags att amma.


Det var en självklarhet för mig att det skulle fungera på en gång. Vi försökte, bebis och jag. Och så försökte vi lite senare. Och ytterligare lite senare. Hela första dygnet gick och vi fick ingen riktig snits på det. Han fick inte grepp ordentligt, bröstet halkade liksom ur hans mun hela tiden. Som jag minns det nu var det inte så mycket gråt och förtvivlan inblandat, men jag minns att jag blev så förvånad. Vi gjorde ju rätt! Varför blir det då fel? Personalen kom och gick och försökte komma med råd och hejja-rop. Alla försökte förklara och ge instruktioner, jag fick se bilder och läsa själv. Allt utan resultat.


Andra natten på satt vi i ensamhet ute i sköterskornas fikarum och försökte igen. Jag låg på en 4-sal och jag ville inte väcka de andra mammorna (som verkade ha full koll på det där med amning och både bebisar och mammor sov som stockar!!!!!). Då kom hon. Sköterskan med stort S. En stor bastant kvinna som lade handen på min axel och frågade hur det gick. Jag förklarade. Då tog hon ett fast tag om mitt bröst och om min bebis huvud och liksom bara tjongade ihop dem. Bebis fick grepp och sen var det liksom inget mer med det. Det tog inte mer än en sekund. Inget prat, inga goda råd. Väldigt handfast hjälp. Sedan satt jag med tårar i ögonen och tittade ut över ett snötäckt Stockholm och ammade. På riktigt.

  • Comments(0)//blogg.medvindenkoping.se/#post2